Det känns alltid tufft för mig när jag blir arg för att jag känns som en helt annan människa. Jag har aldrig varit hatisk eller långsint av naturen och det är väldigt sällan jag tappar tålamodet. Men jag måste erkänna att när det väl händer så får jag saker gjorda. Dom senaste två timmarna har jag suttit och skrivit och finslipat ett mejl som jag skulle skickat redan för två år sedan om jag inte vore så snäll och naiv. Jag vill alltid tro det bästa om folk och tro att allting kommer att bli bättre om man bara ger det tid.  Men t.o.m jag måste se när det är hopplöst. Nästa steg är att rensa saker ur förrådet från saker som jag behållit enbart för att jag är snäll och för att dom förmodligen har stort affektionsvärde. Som det känns nu kanske jag inte bara slänger det utan även sätter eld på skiten när jag ändå är i farten.