Igår gjorde jag det enorma misstaget att äta majonnäs som stått i kylen för länge trots min mans protester. Jag blev naturligtvis sjuk och fick ingen sömn på hela natten. Till mitt försvar så smakade den inte illa. Men jag har lärt mig min läxa och kommer förmodligen inte kunna äta majonnäs igen på ett bra tag. xD

Tog också det första bubbelbadet hemma på över ett år idag. Bada är någonting som hela familjen älskar och jag vet en liten flicka som kommer bli överlycklig över att kunna använda badkaret igen när hon kommer hem imorgon. ^^

Nu är det dags att tända lite rökelse, bädda ner mig i våran renbäddade säng (finns det något bättre?), och titta på någon bra julfilm.  Det är ju bara 8 dagar kvar till julafton. WOHO! 

Det är tur att jag älskar ägg men om jag känner mig själv rätt kommer jag inte vilja ser röken av dom på julbordet i år. Trots det så krävs det inte många timmars fasta för att jag ska känna mig fräschare och svullnaden i magen ska försvinna. Jag dricker mer än vad jag äter och en kopp svart kaffe med kanel eller en kopp grönt te är underbart den här tiden på året. Jag måste också tipsa om d-vitamintillskott. Jag hade en sådan kraftig vitaminbrist att jag fick droppar utskrivna av min läkare och jag har aldrig känt mig piggare under vinterhalvåret än vad jag gör just nu. Mitt hår är starkare och glansigare och min hy är mycket bättre än vad jag kan komma ihåg att den någonsin har varit åren jag inte spenderat en månad i solen i Frankrike. :)

Martin. <3

Som vanligt höll telefonen på att flyga ut genom fönstret imorse när alarmet gick igång klockan 07.30 och jag inte kunde stänga av det. Jag var tvungen att tvångsavsluta telefonen. Jag blev så sur att jag helt glömde att jag faktiskt ställt klockan för att gå upp och titta på luciamorgon och nu får jag och min älskling nöja oss med reprisen kl 18.00 Men det är okej. Vi har mumsat tomtegröt och det blir mysigare när vi är lite piggare ändå. 

Om exakt en vecka så firar vi våran andra bröllopsdag och jag har svårt att förstå vart tiden tar vägen. Jag känner mig fortfarande till större delen nykär. Och dagen innan julafton åker vi till Stockholm. Det verkar bli en riktigt bra jul trots allt. 

Ikväll ska min man laga sin mumisga köttfärssås och imorgon börjar jag min strikta äggfasta för att jag vill kunna äta vad jag vill utan skuldkänslor på bröllopsdagen/julafton.  En vecka med äggfasta brukar ge mig ett spelutrymme på iallafall 1-3 kg. :)

Julkänlsan man får inne i stan är verkligen på högsta nivå just nu. Det är pynt precis överallt och det enda jag önskar är att jag kunde vara hemma i Stockholm lite mer veckorna innan jul för där är det ännu mer. Jag förstår mig inte på människor som inte gillar julen. För mig är det den absolut bästa tiden på året. Jag vill ha julafton nu!

Jag blev ännu lyckligare när jag märkte att jag numera kan knäppa min favoritskjorta och slippa ha någonting under. Den inte bara passar mig. Den är för stor. Även om den nu sitter lite tightare efter den enorma kycklingmiddag jag och min älskling vräkte i oss idag. :P 

Slutligen vill jag tacka min mamma som stöttar mig genom alla svåra perioder i livet och alltid finns där när jag behöver henne. En bättre mamma kan ingen önska sig.   

Nu ska jag krypa ihop under täcket med min älskling och titta på julfilmer tills jag somnar.  

Jag har svårt för när människor säger "du verkar ju så lycklig på facebook!" när jag talar om mina problem. 

Självklart verkar jag lycklig.. Jag är lycklig. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig väldigt mycket tillbaka. Vi bråkar nästan aldrig här hemma och jag känner mig trygg i mitt förhållande. Det krävs mycket lite för att göra mig glad. En myskväll i soffan är precis lika bra som en utekväll på stan (om inte bättre) och ingenting i världen kan ersätta den kärlek min man och min styvdotter visar mig varje dag. Jag kan ringa min mamma närsomhelst och hon tar sig alltid tid för mig. Hon är min bästa vän. Jag anser att det är fullt tillräckligt för att vara en lycklig människa.    

Jag anstränger mig hårt för att fokusera på dom bra sakerna i livet hur små och obetydliga dom än verkar vara och det är dom sakerna jag väljer att dela med mig av till andra. Min man uttryckte det här bäst häromdagen när han sa att han inte vill vara den typen av person som lägger upp saker flera gånger om dagen på facebook och folks första tanke är "vad tänker han gnälla om nu då?". Det är precis så det är. Jag tänker inte visa utåt att jag är olycklig och att livet är hemskt när jag inte tycker att det är det.  

Detta innebär naturligtvis inte så att det inte finns problem. Alla har dåliga perioder där ingenting verkar gå som det ska och ibland känns det rent ut sagt som ett helvete. Men under dom perioderna är det extra viktigt att uppskatta det man redan har. Det finns ingen anledning att göra en jobbig situation värre. 

Nu är det dags att läsa en bra bok, dricka en kopp te, och gosa sönder min man. Det är lycka för mig.   

Idag tänkte jag ta upp en allvarlig sak som jag har gått runt och tänkt på rätt länge. Jag ser massor av människor klaga på psykvården och hur dom inte får tillräckligt med hjälp. Jag blev diagnoserad med bipolär sjukdom för över 10 år sedan och jag håller med om att det kan vara svårt att få hjälp när man behöver den. En stor bidragande faktor till att människor som behöver hjälp inte får hjälp är för att det är populärt att vara "psykiskt sjuk" just nu. Som ni alla vet så utrycker dom flesta psykiska sjukdomar inte sig fysiskt vilket gör det mycket svårt att säga emot någon som påstår sig vara deprimerad eller utbränd när det faktiskt är så att dom bara inte vill gå till jobbet eller ta tag i sitt liv.

Är du den typen av person som påstår att du inte längre klarar av att gå till jobbet eller sköta ditt liv men du klarar fortfarande av att gå på festen på lördag, åka på semester utomlands, och ta en shoppingrunda med vännerna på stan? Då är du inte sjuk eller utbränd. Du är lat eller möjligtvis inbillningssjuk och du överbelastar psykvården och tar deras tid ifrån människor som verkligen behöver den. Människor kan kanske bara är en enda motgång till ifrån att ta sig eget liv.

Låt mig reda ut en sak här: Det är inte roligt att vara sjuk. Det är inte en ursäkt för att slippa ta ansvar. Det är inte en anledning att skylla dina problem på allt och alla andra. Människor som kämpar med psykisk sjukdom varje dag anstränger sig för att kunna gå till jobbet och leva normalt. Dom tar emot den hjälp och medicinering som erbjuds och går vidare med sitt liv trots sitt handikapp.

Och slutligen.. Om du är tvungen att efter en viss tid hitta på att du lider av en annan psykisk sjukdom helt plötsligt för att den första lögnen inte riktigt håller längre och du fortfarande inte vill gå till jobbet eller ta ansvar så borde du verkligen ta en lång, lång titt på vad du gör med ditt liv. 

Så sluta utnyttja systemet, sluta gnälla, och var tacksam för att du INTE är psykiskt sjuk.

Jag har fått en hel del frågor den senaste tiden om hur jag har gått ner i vikt så jag tänkte försöka förklara hur jag har gjort efter bästa förmåga. När jag började vägde jag ca 80-85 kg i December 2013 (jag är 156.5 cm lång) och anledningen till att jag inte vet exakt vikt är för att jag ärligt talat mådde för dåligt över det för att hålla någon vidare koll. Idag väger jag 57,6 kg och är fortfarande på väg nedåt. 

Så hur har jag åstadkommit detta? Sanningen är att jag inte ansträngt mig sådär överdrivet hårt.. Det första året fuskade jag mer eller mindre hela tiden och det är enbart därför det har tagit så lång tid som det gjort. Jag följer ingen speciell diet som LCHF eller viktväktarna och jag tränar ingenting alls (även fast jag borde). Jag har inte heller lagt mig på operationsbordet.

Vad jag har gjort är att nästan helt och hållet utesluta kolhydrater ur kosten (utan att tillägga fett). Jag äter mängder av ägg och i övrigt äter jag det min man lagar till mig (utan ris/pasta/potatis/bröd som tillbehör). Jag säger att jag äter nästan inga kolhydrater för jag äter fortfarande frukt och alla sorters grönsaker + mjölkprodukter. När jag känner mig svullen eller har fuskat så fastar jag 24-48 timmar. Portionerna har också blivit mindre i takt med att min magsäck har krympt.

Fuskar gör jag precis när jag känner för det och med vadsomhelst. Allting är okej och jag får äta hur mycket jag vill den dagen jag fuskar. I början kunde mina fuskdagar bli fuskveckor och det var en av mina största problem. Nu blir det 2-3 gånger i månaden högst. Poängen är att jag inte nekar mig själv någonting. Då hade jag tröttnat för längesen. 

Tro nu inte att jag kritiserar träning bara för att jag inte tränar. Man ska träna och hade jag inte varit lat av naturen så hade jag börjat redan. Vill jag ha en platt mage så har jag förmodligen inget val. Allt jag säger är att det inte behövs för att gå ner i vikt. Punkt.

Jag har också lärt mig att man inte behöver äta bara för att det finns hemma. Jag skulle aldrig neka min man och styvdotter att ha snask bara för att jag blir frestad. Det är elakt. Det finns alltid frestelser överallt. 

Vad man behöver är motivation och stöd. Jag hade aldrig klarat det utan min man som lagar all mat, hindrar mig från att fuska i onödan, och aldrig klagar när jag gör det ändå. Det ska tilläggas att inte ens när jag vägde som mest har jag känt mig oattraktiv eller oälskad i hans sällskap. Jag älskar dig Martin.

Nu ska vi se om jag kan få bort dom sista kilona utan träning eller om jag behöver ta i med hårdhandskarna.

Önska mig lycka till. ;D  

Lilla Ellinore har gått och lagt sig efter en mysig eftermiddag så nu är det dags för ett glas vin och sen ska jag låta min man färga håret på mig. Han gjorde ett fantastiskt bra jobb innan vårat bröllop så nu slipper han inte undan. Sen blir det förmodlingen ett bubbelbad. ;)