Jag har svårt för när människor säger "du verkar ju så lycklig på facebook!" när jag talar om mina problem. 

Självklart verkar jag lycklig.. Jag är lycklig. Jag har en familj som jag älskar och som älskar mig väldigt mycket tillbaka. Vi bråkar nästan aldrig här hemma och jag känner mig trygg i mitt förhållande. Det krävs mycket lite för att göra mig glad. En myskväll i soffan är precis lika bra som en utekväll på stan (om inte bättre) och ingenting i världen kan ersätta den kärlek min man och min styvdotter visar mig varje dag. Jag kan ringa min mamma närsomhelst och hon tar sig alltid tid för mig. Hon är min bästa vän. Jag anser att det är fullt tillräckligt för att vara en lycklig människa.    

Jag anstränger mig hårt för att fokusera på dom bra sakerna i livet hur små och obetydliga dom än verkar vara och det är dom sakerna jag väljer att dela med mig av till andra. Min man uttryckte det här bäst häromdagen när han sa att han inte vill vara den typen av person som lägger upp saker flera gånger om dagen på facebook och folks första tanke är "vad tänker han gnälla om nu då?". Det är precis så det är. Jag tänker inte visa utåt att jag är olycklig och att livet är hemskt när jag inte tycker att det är det.  

Detta innebär naturligtvis inte så att det inte finns problem. Alla har dåliga perioder där ingenting verkar gå som det ska och ibland känns det rent ut sagt som ett helvete. Men under dom perioderna är det extra viktigt att uppskatta det man redan har. Det finns ingen anledning att göra en jobbig situation värre. 

Nu är det dags att läsa en bra bok, dricka en kopp te, och gosa sönder min man. Det är lycka för mig.